jag flyter ju..

Innan jag kunde simma, upplevde jag havet som en mäktig fientlig makt. Bassängen i skolan likaså. Jag sakna tillit på vattnet. Rädslan för att inget skulle ta emot mig hindrade mig från att våga ta av mig flytvästen jag brukade bada på landet. Det var i Stockholms skärgård på Möja där pappa köpte landställe när jag var sex år gammal. Vi var ett antal ungar i samma ålder och vi som inte kunde simma satte helt enkelt på oss flytvästar för att kunna hänga med ut i lekarna på ofta djupa vatten vid T-Bryggan som vi kallade den.

Så ordet jag söker efter är övergångsområdet. Gränsen som går mellan rädslan för att sjunka och den där befriande erfarenheten av att faktiskt klara sig, som genom ett gudomligt ingripande. 
Jag menar att kunna simma och inte drunkna är egentligen lika gudomligt stort som att Jesus gick PÅ vattnet. För Gud är allt möjligt.

..och i detta övergångsområde, i detta glapp mellan oron och lättnaden, upplever jag hur tron på Gud fungerar i mig. Att våga lita på havet, är som att våga lita på att Gud fångar mig i vinden. Älskar mig.
Var jag än går är jag där, och ännu bättre var jag än går, är Han där. Gud bär mig. Gud håller mig i handen allra mest när jag litar som minst. Jag tror Gud bär oss som mest när vi tycks sakna all tillit i världen. Och voila!

Där har vi miraklet. Vi överlevde ju. Jag vågade språnget utan flytväst en dag. Och Gud bar mig i vattnet. Jag flyter ju. Jag andas ju. Trots allt jag väcktes om på livets underliga vandring, så har jag överlevt för att Han, Gud bar mig. Utan flytväst.

Kommentera här: