slutna sällskap
Bruno K Öjjer som jag var så imponerad av satt vid bordet och jag kunde inte fatta att en sådan berömd och begåvad poet satt bredvid mig. Jag hade inte läst hans diktsamling och skämdes för hur obildad jag kände mig.
Men hade hade skrivit en dik som jag hade läst tack vare en tjejkompis på gymnasiet som hade kulturella föräldrar. Jag minns att hon skrev den i min studentmössa, och det var bara några rader. "händer som nyss misshandlat ett barn, diskar glasen varsamt så att inget skall gå sönder", den var det kortase dikten jag hört. Jag minns att jag redan då kunde den utantill.
Så när jag satt där bredvid Bruno stammade jag fram, händer som nyss misshandlat ett barn diskar glasen varsamt så att inget skall gå sönder." Han bara stirrade på mig och såg så arg ut att jag blev rädd. Sedan nickade han. Jag log och svarade hans nickning och sa: Men jag vet att det inte var dina händer. Det var din mammas eller hur! Det kändes som om han avslöjat hela sin uppväxt för mig.
Kulturmannen på teve idag var då kompis med Bruno K Öjjer, som aldrig rörde mig. Men kulturmannen, visade mig sin konstatelje och bröjade tafsa på mig. Vad som hände efter det, skriver jag inte i bloggen. Det får bli början på min hemläxa på skrivkursen jag går.
